Äntligen stod prästen i predikstolen. Om än inte så Lagerlöfskt, så är det ändå fantastiskt att vara tillbaka och återuppta skrivandet efter en kortare sommarpaus fylld av jobb och lite semester.
Till hösten ska jag återuppta ett gammalt intresse som legat i dvala (och troligtvis utvecklad en rostskada av viss rang). Jag ska börja studera filosofi, lite som ett intresse vid sidan av.
Meningsutbytet i FRA-frågan har varit intensiv på SvD Brännpunkt i veckan. Mest häpnadsväckande är kanske FRAs genraldirektör Ingvar Åkessons inlägg idag. Åkesson menar att FRA inte sysslar med brottsutredningar, och att det där inte spelar någon roll om de läsar allas mail och övrig elektronisk kommunikation. Redan här har Åkesson misslyckats fatalt i att bemöta argumentet om vad tekniken kan användas till, och mumlar istället matt om vad han har tänkt sig att den ska användas till. Denna argumentationslinje är så utnött att den får fossiler att framstå som årets nymodighet. En stat kan inte stifta lagar baserat på vad enskilda personer på enskilda poster, allra helst enskilda personer med enskilda poster i fristående organisationer, råkar tycka och tänka för tillfället.
F A Hayek skriver vist om vad som kallas styre under lagen:
“Det första som måste framhållas är att, eftersom styre under lagen betyder att staten aldrig får utöva tvång mot en individ utom när det gäller att genomdriva en känd regel, detta styreskick utgör en begränsning av alla statens befogenheter, inklusive den lagstiftande församlingens. Det är en doktrin om vad lagen bör vara, om de allmänna egenskaper som särskilda lagar skall ha. Det är viktigt eftersom begreppet styre under lagen i dag ofta förväxlas med att staten enbart får handla lagenligt. Naturligtvis förutsätter styre under lagen fullständig lagenlighet, men detta är inte tillräckligt. Om en lag gav staten obegränsad makt att handla som den behagade skulle alla dess handlingar vara lageneliga, men det skulle förvisso inte vara ett uttryck för styre under lagen. Styre under lagen är alltså mer än författningstänkande: det kräver att alla rättar sig efter vissa principer.
Då styre under lagen är en begränsning av all lagstiftning innebär det att det inte i sig kan vara en lag i samma mening som lagar antagna av en lagstiftande församling. Författningsregler kan göra det svårare att inkräkta på styre under lagen. De kan hjälpa till att förhindra oavsiktliga kränkningar genom rutinmässig lagstiftning. Men den som ytterst är ansvarig för lagstiftningen kan aldrig begränsa sina egna befogenheter genom lagar, eftersom han alltid kan upphäva de lagar han stiftat. Styre under lagen är därför inte ett lagens styre utan ett styre som anger vad lagen bör vara, en metalegal doktrin eller ett politiskt ideal.”
Vad Åkesson talar om är inte bara ett lagenligt styre, utan ett lagenligt och subjektivt moraliskt styre. Ett styre där lagar stiftas för att ge de goda ledarna alla befogenheter de kan tänkas vilja ha, så att de utifrån sin egen moraliska uppfattning kan bruka dessa. Hela idéen inte bara brister, utan fullkomligt imploderar som en effekt av dess egen inneboende idioti.
Utan att bli alltför långdragen vill jag också notera att FRA-förespråkarna ofta får det att låta som om befogenheterna för tvångsmedel och avlyssning idag var obefintliga. Det kan vara värt att notera att man i EU antagit förslag om trafikdatalagring. I Sverige har man implementerat dessa friskt och ställt krav på Internetoperatörer att lagra trafikdata under viss tid. När Åkesson talar om IT-attacker får han det att låta som om man idag vore helt blind och döv inför att identifiera varifrån en attack kommer och var den riktas, men detta är alltså i många fall ett helt falskt påstående.
Slutligen är Åkessons resonemang förkastligt i den oskuld han tillskriver sig själv och sin organisation. Att helt utesluta att information kan läcka eller medvetet spridas, att medarbetare kan använda systemen för att spana för egen räkning eller att felaktig information kan sprida och fortplanta sig är enormt naivt. Vad värre är, är att Åkesson medvetet tycks låtsas om att det inte finns bestämmelser om att överskottsinformation vid avlyssning (alltså information som inte rör det avlyssningen var avsedd för) kan användas för att väcka och driva andra utredningar. Att påstå att dessa, och andra tidigare lagar för tvångsmedel och avlyssning, aldrig skulle komma att användas för FRAs system, är antingen otroligt naivt och trångsynt eller alldleles, alleles enormt vilseledande.
Denna vecka kan vi på Skiften.se glatt presentera vår första gästskribent. Veckans skifte sätts av min käre bror, Nicklas Lundblad, som valt att prata om Max Weber, bloggosfären och framtiden.
Idag skriver jag tillsammans med ordföranden för Centerstudenter, Liberala Studenter och Kristdemokratiska Studentförbundet på SvD Brännpunkt. Vi formulerar där ett svar på och en kritik mot den slutledningsförmåga som vänsterstudentförbunden uppvisade på samma debattsida i helgen.
I söndagens SvD Brännpunkt skriver ett flertal studentrelaterade och vänstervridna organisationer under en ilsk debattartikel om tillgängligheten till högre utbildning i Sverige. Två saker är minst sagt makalösa med denna artikel. Innehållet och författarna.
Låt oss börja med författarna. Det är Södertörns högskolas studentkår, Stockholms universitets studentkår, Uppsala universitets studentkår, Karlstads universitets studentkår, Mälardalens studentkår, Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) och S-studenter som skriver under artikeln. Det råder en ständig debatt om huruvida SFS är en politisk organisation eller ej, även om det nästan bara är SFS själva som hävdar motsatsen. Det pågår också en diskussion om kårobligatoriet, och huruvida studentkårerna verkligen respresenterar alla sina studenter på ett acceptabelt vis. Den här artikeln är påtagligt bevis för att svaret på fråga ett är ‘ja’, och på fråga två ‘nej’.
Att SFS sluter upp med ett parti som så väl stämmer överens med organisationens minst sagt ideologiska värdegrund är egentligen föga förvånande. Mer spektakulärt är däremot de andras underskrifternas innebörd. Varje lärosäte har en stor mängd studenter, som genom ett minskat valdeltagande (så till den grad att man nästan kan tala om skenval genom passivitet och interna ryggdunkarklubbar) utser en kårledning för den studentkår till vilken detvångsansluts såväl till åsikt som till plånbok. Det kan vara svårt att befästa att en kårledning bara genom att driva vissa ideologiska frågor är för snävt orienterad för att vara representativ för studenternas åsiktsklimat. När samma kårledningar däremot arbetar direkt med en partianknuten studentorganisation blir det lite lättare. Det är dessutom intressant att notera att S-studenter varken står först eller sist, utan inbakad i ordningen mellan två kårer (är detta månne genomtänkt?). Det känns ytterst tveksamt att alla de tusentals studenter som på söndagmorgonen fick se sina pengar och sin åsikt spenderade på S-studenters värderingar i SvD Brännpunkt kände sig väl representerade.
I ljuset av kårobligatoriefrågan kan man här fråga sig vilken en kårs funktion är. Om kårerna är partipolitiska organisationer, så är det kanske effektivare att låta de redan etablerade ungdoms- och studentförbunden föra sina respektive medlemmars talan gentemot de olika lärosätena. Om kårerna däremot ska vara verksamhetsorienterade, och om detta är ett egensyfte, riskerar partipolitisk aktivitet att kompromissa med de lokala värdena. Det verkar som en del kårer är sugna på det kvantmekaniskt potentiellt fruktbara försöket att såväl äta som behålla kakan.
Vidare hade artikeln inte bara förvirrande författarskap, utan även något som bör liknas vid innehåll. Man talar om klyftor och utestängning:
“Att framtidens studentpopulation kommer att bli allt mer homogen är en fara.
Men faran ligger också i att studentpopulationen byggs upp av en och samma bakgrund och kunskapsnorm, speciellt som kunskap inte bara skapas utan även reproduceras i akademin och sedan sprids till samhället.”
Det är lika fruktlöst som enerverande att söka bakgrundsfakta för denna klyftalarmism. Framförallt tenderar förespråkare för reglerad, cementerad och helt kravlös högre utbildning att ge sken av att alla dessa regleringar lett till att fler kvinnor och unga med ickeakademisk- eller utländsk bakgrund sökt sig till den högre utbildningen. I boken Den Fria Akademin belyser en rad författare detta och många andra påstådda fenomen. Resultatet synes vara att det inte går att belägga att regleringspolitik haft någon som helst effekt. Det är förstås svårt att bemöta sådan kritik om man ansträngt sig jättemycket för att styra vem som ska och inte ska utbildas, och kanske är det därför reglerarna aldrig reflekterar över sådana återkopplingsdata.
Det vore enormt intressant att höra från fördelningsförespråkare av samma kaliber som artikelförfattarna, exakt vad de tror skulel hända om det var upp till var och en som ville söka en högre utbildning att göra det. Det vore enormt intressant att höra varför sådan frihet per definition måste leda till förtryck, varför friare, snarare än mer styrda, universitet och högskolor inte skulle förmå att marknadsföra sig själv och söka en breddad rekryteringsbas. På det hela taget vore det väl helt enkelt kul om vänstersidan kunde komma med sakliga argument snarare än snyftvåta löften om drömska himmelriken som helt saknar förankring i den vardag vi faktiskt delar.
Idag lunchade jag med Calle Nilsson, en de ansvariga för företaget Predex. Predex sysslar med utveckling och implementering av prediction markets, och har specifikt fokuserat sin verksamhet på bland annat fastighets- och bostadsmarknaden.
Vi kom framförallt att diskutera vikten av interface och användarvänlighet i tunna marknader, samt robusthets- och desinformationsproblem som uppstår när enskilda aktörers inflytande kan tränga igenom marknadsbruset.
Något som slår mig är hur lätt det är att fokusera incitamentsstrukturen helt på underliggande och inbyggda ekonomiska mekanismer och fenomen. För att en preditkionsmarknad ska kunna locka deltagare att medverka aktivt måste även sociala incitament tas med i konstruktionen. Exempelvis bör marknader för finansbranschen anpassas till de interface man där är van vid, emedan interaktionen bör se helt annorlunda ut i andra sammanhang. Hela interfacefrågan handlar egentligen om att optimera genomslaget av tyst kunskap och intuition i interaktionen med marknaden. Om deltagandet lockar till, eller kräver, djupa och tidskrävande analyser riskerar man dels att tappa deltagarens intresse, men även att aggregera en annan typ av kunskap än den som många vanligtvis använder i vardagligt beslutsfattande.
Detta är förstås en avvägningsfråga från marknad till marknad, men det är icke desto mindre en relevant aspekt i marknadsdesignen. Prediction markets kan användas för att sammanväga expertanalyser, men även för att aggregera, och kanske ge en klarare indikation kring naturen hos, ren och skär magkänsla.
För strax över ett halvår sedan var jag med och startade upp bloggen Skiften.se, vars syfte var att belysa de frågor som ännu inte lyfts samt spana efter och diskutera skiften i teknik och samhälle. Efter en snabb tultarperiod har bloggen och skribenterna nu börjat finna sig till rätta. För ett par veckor sedan lanserade vi en ny bloggmodell.
Varje måndag postas “Veckans skifte” (Hittills har vi hunnit med kärleken till storebror, nyskapande energikapitalistism, informationssamhällets decentralisering och nätverkssamhällets skyddsmekanismer). Det är sedan upp till alla våra skiftesskribenter att under veckans gång (innan söndag samma vecka 23.59) ha postat ett svar, en reflektion eller en utveckling på ämnet för veckans skifte.
Som en extra feature har vi i skribentgruppen ingått ett kotrakt om att de som inte lyckas svara måste donera en bestämd men hemlig summa till ett specifikt konto, vars framtida eventuella rikedomar skall användas för att främja och värna skiften omkring oss, eller för att köpa anonyma helsidor i DN.
Spana gärna in veckans skifte, kom med komentarer och hjälp oss lyfta en bredare framtidsdebatt!
Det är uppenbart att årets sommarplåga är ljudet av knattrande tangenter, rörliga kameror, surrande servrar och viskande spioner. Allt går i övervakningens ogästvänliga tecken. Nu hänger Italien på trenden och passar på att upprätta ett register för romer. Syftet sägs vara att förhindra och minska brottslighet. Dessutom verkar man vilja passa på att utvisa så många man kan. Charmigt. Vad kommer härnäst, designade övervakningschips och märkesbiopositioneringsimplantat?
Den europeiska gemenskapen och välfärdsstaten känns allt mer som en björnkram på anabola stereoider…
I Timbros rapport serie Med Ideologiska Glasögon lyfts klassiska tänkare fram för att, genom en rad intressanta författare, få ge sin syn på några av samtidens problem:
John Stuart Mill vs den borgerliga regeringens folkhälsopolitik (Mattias Svensson)
Om Hayek och radikalfeminismen (Patrik Lindqvist)
Är ungdomen individualistisk? (Carl Svanberg)
Thomas Szasz och psykiatrin (Ingemar Sundström)
Ludwig von Mises och den svenska konjunkturen (Stefan Karlsson)
Spännande läsning, och ett bra sätt att dra igång hjärnan på friare funderingar inför helgen!
Oscar Swartz har gjort en sammanställning och reflektion av läget på FRA-fronten. Nyttig, men oroande, läsning!
Uppdaterat: Se även Henrik Alexanderssons nedskrivna oro och reflektioner.